Nu kommer jag skriva ett inlägg som vissa kan tycka är ''uppmärksamhet'' eller ''tycka synd om sig själv''. Men detta är min blogg och nu känner jag att jag vill skriva av mig för jag har så mycket i huvudet. Ni som vill läsa läser, annars scrollar ni förbi mer än så är det inte :)

 

Jag har alltså skilda föräldrar, jag bodde förut varannan vecka hos pappa & mamma. Men sen fick min pappa dåligt med pengar och flyttade ut till landstället där de va billigt att bo och det var sommar så då kunde jag självklart bo där. Sen började skolan och jag satt 50 min på en buss till skolan och även 50 min hem. I början tyckte jag det var värt det för jag fick träffa min pappa varje dag. Även fast vi kanske bara satt i soffan och kollade teve så kunde jag snacka med han och han fanns alltid där. Sen tillslut så pallade jag inte att gå upp en timme tidigare sitta på en buss i 2 varje dag och kom hem när de var mörkt osv.

Jag flyttade därför till mamma på heltid vilket funkade i början det med. Men tappade kontakten mer och mer med min pappa och själv tycker jag att alla ska ha rätt till en pappa, jag försöker helatiden kontakta han och träffa han för att jag älskar att umgås med han. Men just nu känner jag att jag vill ha nånstans att bo varannan vecka bara för att få lite tid med min egna pappa... ska de va så mycket begärt? Om jag hade mycket pengar så skulle jag göra allt för att pappa ska komma in till stan och kunna träffa han varje dag, vilket jag verkligen inte gör nu. Jag vet inte mer jag kan göra?